Fattar inte varför jag inte berättat det fören nu? Men trolig förklaring kan vara att jag ville veta att det funkade först innan jag basunerade ut det. Vi hade Hugos bror Viktor först, som kapitalt misslyckades. Men det är ju länge sedan. Vi lät det gå ett år sedan kom Hampus in i vår flock.

Egentligen var det Hugo som hittade honom hos vår uppfödare som numer är en kär bekant och vän.

Hampus var tre månader när han kom till oss. Å det fungerar jättebra, så bra att jag glömt att berätta. Hugo och Hampus är som, få se nu hur det heter, ler å långhalm, tror jag. Hampus är en ljus kille som heter Buff på Amerikansk cockerspanielspråk.

När dessa bilder togs hade Hampus varit hos oss ca en vecka.

 
De två nedersta senare.
..................................................

Jag har köpt en klängros vid namn Santana (röd) och planterat den i dag. Nu är det bara att vänta och se till våren att den tar sig.

Just nu pratas det om så kallade kamphundar i vår lokaltidning. Detta p g a att det har skett olyckor med dessa hundar.

En artikel om hund som bitit en annan hund. En artikel om hund som bitit ett barn. Listan kan säkert göras lång om man ser detta ur ett vidare perspektiv.

Men min frågeställning är, gäller detta bara så kallade kamphundar och vilka raser är då kamphundar.

Tittar man på internet om detta så får man en rad olika svar. Pittbullterier och Staffordshire bullterier nämns mest men även Boxer och Rottweiler.

Jag har haft en Boxer. Trevligare hund får man då leta efter. Så att den nämns i detta sammanhang förstår jag inte. Men kan det inte vara så att allt beror på uppfostran och vad man använder hunden till.

I grannlandet Danmark har man restriktioner av avel på så kallade kamphundar, så långt har det gått där.

Att vissa hundraser från begynnelsen har avlats fram för en viss funktion är säkert alldeles klart.

Vakthundar, vallhundar, jakthundar o s v.

Så mycket finns i de olika hundarnas gener det förstår jag mer än väl. Men vi har utpräglade jakthundar, vakthundar, vallhundar o s v även som sällskapshundar och jag vill påstå att vi också har kamphundar till sällskap också.

Jag är ändå så naiv så jag tror att mycket ligger i hundens uppfostran, att valpen kommer till ett bra hem o s v.

Ta Schäferhunden som ett bra exempel. I polisens tjänst, som vakthund och som sällskapshund. Ena timmen jagar han bovar och biter fast t ex tjuven. Sedan andra timmen ligger och gosar med förarens tvååriga dotter på golvet i vardagsrummet. Jag tror att det också kan vara så med de hundar som kallas för kamphundar bara man uppfostrar dom på ett rätt sätt.

Jag tror att det är hundägaren som gör hunden.

Skulle våran lilla Hugo nafsa till någon så skulle reaktionen kanske på sin höjd bli, ”så gullig han är”. Nu gör inte Hugo det, för han vet att så gör man inte.

Men kamphunden Hugo har inte fått den fostran att man beter sig inte på det viset. Å epitetet kamphund går inte Amerikans Cockerspaniel under heller.

Kontentan av detta måste bli, enligt min mening, Det är hundägaren som bestämmer hur hunden ska vara. Sedan har egenskaperna i hundens gener betydelse.

Men att kalla vissa raser för kamphundar är oförskämt mot hundarna det gäller och seriösa uppfödare i synnerhet.

Det gäller för varje uppfödare att sälja valpar till rätt människor.

Det bästa hos människan är hunden ? !! ?

Åsså gör dom så här med mig. Men det är klart, bada måste man göra ibland förstås, men kul är det inte !!

I går var Pepsi här hos mig. Då hade vi kul må ni tro. Hon var här hela dagen.

Hennes matte skulle golfa. Ibland är hon med, men just i går skulle det bli en lång

golfrunda så hon var hos oss. Hoppas det blir flera golfrundor.

Nu säger husse att han ska se på DN galan. Precis som det skulle va nåt.

Vi var hundvakt här om dagen, eller rättar sagt Hugo hade sin kompis här.

Det är en fröjd att se dessa vovvar leka. Jag blir förundrad varje gång. Eller rättare sagt, jag blir förundrad att de aldrig gruffar med varandra trotts att de nu mer är könsmogna. Hugo är snart 15 månader och Dino 13 månader.

De pratar verkligen med varandra när de springer omkring och när de brottas med varandra. De nafsar, men aldrig hårt. De märks att de har omtanke med varandra.

När Dino kom till sin familj var han och Hugo lika stora. Men nu är Dino dubbelt så stor. Men det fixar Dino genom att lägga sig och Hugo får klättra hur han vill på honom, som det ser ut.

Vi kan träffa tikar på promenaderna, inte en tillstymmelse till rivalitet.

Jag är lite konfunderad över detta egentligen. För i början hade vi Hugos bror också, men det gick inte alls. Kanske den här lilla ålderskillnaden på 2 månader gör sitt, eller att syskonkärleken blev till rivalitet. Men det kan ändra på sig kanske. Vi får väl se framöver. Men vi som hundägare tycker detta är toppen med denna hundvänskap. Det är en fröjd att se dom i aktion.

Jag undrar varför det flyger så många stora fåglar just i dag ? Titta där två stycken Glador.

Kom ner om ni törs.

I kväll ska husse och jag gå på en hundpromenad i grannkommunen. Tilda, en kompis till mig ska med. Det sägs att vi ska bli 10 – 12 hundar med mattar och hussar. Det ska bli kul, tycker jag.



Sommar, sommar, sommar, det är dans i Folkets Park. En strof ur en Svensk slagdänga från, ja, anno dats omal. Men också ett kärt Radioprogram för många under sommaren.

Jag undrar hur uttagningen går till egentligen. Det är säkert många med mig som gör. Bl a grannen tog det på tal en dag.

-Bara Stockholmare, hela bunten. !! ?? de som ska prata, sa han.

Jag vet inte så noga om det är så. Men troligtvis så tror jag att grannen har fel. Många som jobbar och bor i Sthlm behöver naturligtvis inte vara riktiga Stockholmare.

Jag t ex kommer aldrig att bli en riktig Skåning, även om jag skulle vilja. Åsså var det det där med tre generationer.

Det slog mig egentligen vad är jag egentligen. Född i Sthlm av en mor från Hälsingland en far från Sthlm med föräldrar från Västernorrland och Södermanland. Ack ja, tänker jag för mig själv, blandras kanske.

Det får mig att tänka på en historia som hände mig.

För många år sedan träffade jag på en hundpromenad en kvinna med en mycket vacker Basset hound. Själv hade jag en gul Boxer.

Hundarna hälsade på varandra och allt var frid och fröjd. För att bryta tystnaden en aning sa ja,

-Vilken fin bastard ni har.

Kvinnan vände på klacken och gick. Vad hade jag gjort, vad hade jag sagt, vad var det som var fel. Med ens kom jag på, för f.n Basset heter den ju.

Jag sprang ifatt kvinnan, som i det läget var märkbart stött och jag bad om ursäkt.

-Jag vill bara tala om att min hund är en Champion minsann och tittade nedlåtande på min då älskade Boxertik Jasmin.

-Jag måste ha tappat hundrasens namn totalt, sa jag och så skildes vi.

Sedan den dagen blev vi goa hundkompisar och sedan den dagen har jag velat ha en Basset men ännu har det inte blivit någon.