Jag satt klistrad framför TV,n i Söndagskväll. Partiledardebatt var det. Jag var naturligtvis spänd på att se och höra hur Stefan Löfven skulle klara sin första debatt mot de andra garvade politikerna i Alliansen. Han är ju en fackföreningsman och en duktig sådan. Hur skulle han klara detta efter några månader som politiker och ordförande för SAP.

Löfven har en speciell framtoning. Lugn och sansad, minst sagt, hoppas att han fortsättningsvis håller fast vid den stilen. Jag tycker nog att han fick mer än godkänt med tanke på att det var första debatten.

Att han är bakbunden av partiet i kärnkraftsfrågan det märktes tydligt. Löfven själv är för kärnkraften, det vet jag. Ska kärnkraftsfrågan bli en het potatis igen inom partiet, ja det återstår att se.

Jag gillar Jonas Sjöstedt.

Han hade verkligen laddat och framförde sin och Vänsterns åsikt utan att darra på manschetten. Jag gillar attityden, han står för sin sak ”ensam” och så får det vara. Inget velande där inte.

Det är värre med Miljöpartiet.

Fridolin är en duktig kille, men deras politik, ack ja. MP skulle kunna stå på alliansens sida lika väl som vänstersidan. Man/Jag vet inte vad man har dom riktigt.

Hur är då min åsikt om kärnkraften.

Jag är för. Trotts vissa risker. Men vilket energislag är det inte risker med. Å vad finns för alternativ i dag som ger den mängd energi som kärnkraften kan leverera och som industrin och Sverige behöver. Men jag är också för utveckling av andra energikällor. Det ena behöver väl inte ta ut det andra.

Vi Socialdemokrater har en klar ideologisk tanke om välfärd. En gemensam välfärd. Den välfärden kostar pengar. Varför i herrans namn ska det vara så farligt att berätta att skatter måste tas ut för att finansiera välfärden. Var skulle pengarna annars komma ifrån.

För övrigt tror jag, när den dagen kommer, att Socialdemokraterna går fram själva i nästa val. Dumt vore att låsa upp sig i någon röd grön kompott. Nä lansera Socialdemokratisk politik. Då blir partiet starkt och stabilt igen.

Nu är det vanliga dagar igen efter vår Hollandsresa. Som alltid, borta bra men hemma bäst. Frun hade lovat att vara barnvakt en vecka uppe i Sthlms trakten. Så för henne var det bara att packa om resväskan.

Så nu är jag gräsänkling. Men någon nöd går det inte på mig. Brassa käk är inga problem och redan har jag varit bortbjuden på två middagar. Så de här dagarna går de också. Bra karl reder...... o s v.

Efter en utlandsresa är det många intryck som ska falla på plats. Det är berikande att resa. Samtidigt som jag för varje gång känner, vilken tur att jag född blev i Sverige. Nog för vi har problem och brister i vårt land, men än då. Det är ju olikheterna som berikar, eller hur ?