Jag undrar varför jag inte gillar vintern.

Jag är född i Sverige. I Sverige är det vinter varje år. Varför kan jag inte förlika mig med vintern under alla dessa år som jag levt med just vintern.

När jag var barn och det blev vinter så var den stora grejen ” Vasaparkens stora gräsplan i Sthlm spolades till en härlig is”. Jag kommer ihåg att det gillade jag.

Men aldrig skidåkning. Möjligen på längden, då i nödfall, eller när man var tvungen med skolan då skidåkning stod på programmet i Hagaparken.

När jag blev äldre så skulle jag med till fjällen under ett vinterlov då klassen skulle dit. Vi skulle till Marsfjället i södra Lappland.

Första dagen sa läraren, ”ja du Åke, Hagaparken hade nog räckt mer än väl för dig”. Alltså, åka utför var jag inget vidare på, om man säger så.

När jag blev ytterligare lite äldre, åkte grillerna och skidorna upp på vinden och förblev där tills, ja kanske dom ligger kvar där ännu, eller slängda för länge sedan är nog mest troligt.

Jag var fotbollskille i ungdomen, knappast en sport som utövades på vintern. Även om den fysiska träningen och innefotboll förekom även vintertid, då i en skön innehall. Vissa kompisar växlade om så fort första snön och isen kom till bandyrör eller ishockeygrillor, men som sagt inte jag.

Det är bara i tidigt unga år som jag gillade skridskoåkningen i Vasaparken. Sedan har vintern mer eller mindre varit en årstid som jag har kunnat varit förutan.

Men jag liksom många andra tycker att landskapet blir vackert i vinterskrud. Det kan jag inte bortresonera. Men det finns ju vykort med vintermotiv, ha, ha ha.

Flytten till Skåneland var en av anledningarna till att slippa vintern. Ja, slippa helt begrep jag nog att det inte skulle bli. Men två Borevintrar på rad av fyra, trodde jag inte på. Men nu är det som det är. En tröst i denna bedrövelse är, om några månader max, så är våren här. Snälla högre makten, gör mig inte besviken även på den punkten.

Mycket vitt.