Var Stockholm en annan stad förr.

Hur såg stan ut när jag var barn. Hur var atmosfären i stadsbilden. Det jag pratar om är Stockholm för 50 år sedan.

Stockholm liksom alla andra städer och orter är ständigt under förändring. Men får förändringen bara positiva tankar. Nja, det beror säkert på vem man frågar eller pratar med och framförallt så måste man veta hur stan var förr.

Efter andra världskriget kom de stora förändringarnas årtionden i Sthlms närtidshistoria. Flera vägprojekt och nya gator var på gång. Hela kvarter revs. Mångt och mycket för tunnelbanan.

Klara kvarteren är väl ett exempel som går till historien. Vissa ville riva inne i Gamla stan också, men förslaget stoppades, som tur var.

Tänk ändå om man hade sanerat och renoverat Klarakvarteren, vilken skatt det skulle ha varit i dag.

Kulturellt men också arkitektoniskt. Klarakvarteren, tidningarnas kvarter, poeternas kvarter, Bellmans, Nils Ferlin och Dan Anderssons kvarter, m fl.

Klarakvarteren blev bara en ända stor grop.

Ur gropen kom nya kvarter och gator, nya Klarabergsgatan och Klarabergsviadukten bl a, för att inte förglömma ”plattan” och kulturhuset som under en tid blev Riksdagshus, under det att riktiga Riksdagshuset skulle renoveras.

Folk började att flytta ut till förorten under 50 och 60 talen. Moderna bostäder hade byggts och nya små samhällen hade taget form som t ex Vällingby som invigdes 1954.

Många familjer fick lägenheter i förorten. Det så kallade millionprogrammet var förverkligat och många trodde att Sthlms innerkärna skulle bli en död stad. Så blev det väl inte riktigt.

Förorten kallades senare för sovstäder. För så var det ju. Man sov i förorten jobbade inne i stan.

I de gamla husen, som förortsbon tidigare bott i revs eller vissa renoverades till olika kontorskomplex. Vissa blev också hotell.

Den genuina Sthlms miljön hade försvunnit. Ingen tvekan råder att mycket slum fanns i Sthlm förr. Men frågan är ändå, blev det bättre med den ”nya” staden som växte och fortfarande växer fram.

Jag växte upp vid Odenplan, Vasastans hjärta. Där på planen fanns en grön liten oas. Träd, buskar, små gräsytor för oss ungar att vara på. Vad blev det sedan ? Jo en betongpark. Vi hade för all del ganska när till Vasaparken som fortfarande ser i stort sett lika dan ut nu som då.

Hörde nu senast att det är på tal att spårvagnarna skall komma tillbaka i stan igen. Måste väl vara mycket bättre än dessa stinkande bussar som nu trafikerar Sthlms gator.

Den stora förändringen i gatubilden är så klart det mångkulturella som nu råder. Ta Hötorget som jag besökte i förra veckan. Nu bryter var ändå försäljare på annat språk. Då i barndomens stad fanns inget mångtkulturellt i Sthlm.

Nu och för några årtionden sedan vill förortsborna in till stadskärnan igen. Nya bostadsområden i innerstaden byggs till dyra insatser och hyror för den som vill dit.

Vem blir då kvar i förorten ?

En del äldre människor och nya invandrargrupper bebor förorten i dag. Akalla som var en av de sista i raden av millionprogrammets bebyggelse på 1970 talet befolkas i dag av ca 9000 invånare där ca 70 % är av utländsk härkomst. Rinkeby en annan förort som bebos av människor med utländsk bakgrund till 90%.

Var det så här som jag och mina kompisar trodde att Sthlm skulle se ut och vara i en framtid. Nej jag tror faktiskt inte det.

Men som så mycket annat så förändras allt i livet och med åren. Att leva i en huvudstad som i det närmaste kunde jämföras med en idyll. Det kan kanske inte vara så i all dess levnad. Sthlms utveckling var naturligtvis en bit av den utveckling som Sverige i stort genomgick.

Men faktum är att jag har upplevt Sthlm som en idyll. En grönare stad, en lugnare stad, en stad som Per Anders Fogelström skrivit om, ”Mina drömmars stad” men i en modernare tappning då förstås.

Ja, jag vet, nostalgi?

Må så vara, men jag är övertygad om att den uppväxten jag och min generation hade i stan då, den kommer aldrig tillbaka. Den kan inte göra det för hjulen snurrar mycket snabbare nu än då och vi kan inte dra tillbaka klockan.

En sak är jag ändå säker på, jag vill inte åldras på en plats där man inte hör vad man tänker. Det kunde man ändå göra i ”Mina drömmars stad”.