Tänk vad glad man blir när någon eller några tycker lika som jag själv. Det blir som en bekräftelse på att min åsikt är nog inte så tokig i alla fall.

Det omvända kan vara att man känner sig ensam om sin åsikt eller sitt tillstånd (sjukdom). Tankarna böljar inom en. Själen kanske rent av tar lite skada.

-Har jag så fel i den här frågan.

-Är det bara jag som lider av det här o s v.

Jag tror att bekräftelse är oerhört viktig.

Jag tror att det är viktigt att vi får reda på att det är inte bara jag som lider(sjukdom) av det här, vad det än må vara.

Men, jag måste också vara beredd att få mothugg. Jag måste kunna ta en motgång lika lätt som jag tar emot en komplimang.

Många, inklusive mig själv är dålig på att ta emot en komplimang. Varför? Ja det kan man fråga sig.

-Vilken snygg kavaj du har!

-Å, tycker du, den är väl inte så märkvärdig!

I stället för:

-Vilken snygg kavaj du har!

-Tack, kul att du tycker det, för det tycker jag själv, det var därför jag köpte den.

Läste i lokaltidningen i dag ett kåseri.

Kåsören tog upp Alla hjärtans dag. Den dag vi skulle ringa till alla, skicka kort till alla o s v. Just till den dagen.

Han menade att man kan väl höra av sig fast det inte är alla hjärtans dag. Utan mer i vardagen, alltid.

Det var just det jag skrev om i min blogg till Hjärtdagen.

Vad skönt att jag inte var ensam om den åsikten. Jag fick min ståndpunkt bekräftad av kåsören och av bloggvänner. Det är härligt att bli bekräftad.

Liksom utmanande att få mothugg. Utan åsikter ingen diskussion. Men, handen på hjärtat, kan vi ta en motgång? Eller är motsatsen lika. Det är frågan?

Eller blir det som istappen, blir det för varmt så rinner det av en och man bryr sig inte??????