Bostadsmarknaden är och har alltid varit besvärlig i Sverige, i modern tid.

Utom direkt efter andra världskriget lär det ha funnits bostäder att hyra, hur många som helst. Man fick t o m hyresfritt 2 eller 3 månader har jag hört och läst om.

Under 1950 talet hände det något på bostadsmarknaden i de större städerna. Det blev med ens hyres kö och ont om lägenheter.

Trolig orsak att arbetsmarknaden kom igång efter många års krigstillstånd och folk från landsbygden flyttade till städerna där industrierna fanns.

Sedan mitten av 50 talet och till våra dagar har det varit brist på lägenheter.

Hyrorna sköt i höjden på nya bostäderna som byggdes så vanligt folk hade inte råd att skaffa sig nytt.

Det så kallade millionprogrammet kördes igång och t ex Vällingby utanför Stockholm byggdes. Hyrorna där var acceptabla så många fick möjligheten att flytta dit från innerstadens mer eller mindre omoderna lägenheter till modernt boende med balkong.

Alla som kom dit var lyckliga.

Nu 50 år senare, är det ombytta roller. De som bor i förorten vill till innerstaden. Men nu är insatsen och hyran en helt annan.

Att hyra eller köpa sin lägenhet, det är frågan. Eller rättare sagt vem har råd i dag? Ja inte är det unga människor i alla fall.

Det är bedrövligt att man inte kan bygga enkla, billiga lägenheter för unga människor.

Vilken ungdom som vill flytta hemifrån kan hosta upp ett par millioner för en tvåa på 60 kvm.

Inte undra på att vissa ockuperar gamla hus som står tomma.

Tänk också på alla uteliggare vi har i Sverige 2008. Är detta välfärdens Sverige, jag bara undrar.

Nu är staken framme. Skall vara framme till tjugondag Knut.